"Lite tillspetsat skulle man kunna säga att då en rektor tar en investeringskostnad för att förebygga mobbning, blir det en socialchef, en psykiatrichef eller chef på försäkringskassan som 5-10 år senare tar hem de ekonomiska vinsterna."
För att få ett grepp om mobbningens konsekvenser måste man förstå det mänskliga lidandet, de resurser som investeras, vilka som är inblandade och varför. Vi har läst hundratals rapporter, utredningar och artiklar, svenska såväl som utländska. Vi har själva utbildat tusentals barn, intervjuat och gjort undersökningar för att förstå. Vi konstaterar att mobbning är som en pandemi som aldrig dör, den anpassar sig vart den än befinner sig. Så fort det dyker upp en ny social plattform så finns mobbningen där. Mobbningen har aldrig missat en chans att fördärva. Innan vi går in på BE THE HERO som kommer förändra spelplanen vill vi redogöra för mobbningen i siffror, vilket bör belysas, för att förstå värdet av förändring.
Konsekvensen av mobbning kan bli att en människa väljer att avsluta sitt liv. Eller att mobbningen orsakat att man mår så psykiskt dåligt i vuxen ålder att man inte kan ha ett fungerande liv. Eller att man inte gick klart skolan och därför inte kunde etablera sig i arbetslivet och där vissa såg den kriminella vägen som enda alternativet. Varje match som mobbningen vinner betyder mänskligt lidande och kostar enorma pengar. 46 miljarder kronor kostar mobbningens framfart, årligen.
Vad hände med Nollvisionen för barnen, som syftar att se till att de inte hamnar i klorna på mobbning, utanförskap och död? En sak som är säker är att barn som mobbat eller mobbats är delaktiga i statistiken gällande dödskjutningar i gängkriminalitet och annat våld. Statistik från en stor finsk studie visar att det finns ett tydligt samband mellan och att bli kriminell, det är fem gånger mer om man varit en mobbare eller mobbad.
Ett barn skall fostras att det inte är ok att mobba, kränka, kasta sten på ordningsmakten eller ställa till ett helvete för andra människor. Ge alla barn möjligheten att utbildas i hur man är eller blir en god medmänniska och samhällsmedborgare. Det kommer göra oss alla till vinnare.
2016 togs det fram en 96 sidor lång rapport med namnet “Se till mig som liten är”. Rapporten har gjorts på uppdrag av Friends med stöd av Swedbank. Rapporten handlar om de ekonomiska konsekvens som bygger på den mobbning som sker i svenska skolor årligen. Vi har valt att lyfta fram delar av rapporten för att dels förklara, men även själva förstå hur mobbningen drabbar Sverige. Rapporten är gjord av Eva Nilsson Lundmark, beteendevetare, Ingvar Nilsson, nationalekonom och Anders Wadeskog, nationalekonom.
Utdrag från rapporten
Omfattningen av mobbningen och dess konsekvenser i vuxenlivet i form av utanförskap på arbetsmarknaden ser ut att vara betydligt mer omfattande än man tror. Kostnaderna för detta är också betydande. Det leder till en fråga om varför man idag inte gör fler eller mer omfattande insatser för att förhindra eller i varje fall reducera detta problem. En förklaring till detta kan vara att effekterna för berörda beslutsfattare är mer eller mindre osynliga i de beslut-och uppföljningssystem man förfogar över. Kostnaderna för utanförskap drabbar i regel någon annan aktör och sker betydligt längre fram i livet. Stuprörstänkandet och kortsiktigheten sätter käppar i hjulet för en god ekonomisk resurshushållning.
Det förefaller inte heller finnas incitament för att agera. Konsekvenserna är att det finns många förlorare som en följd av detta. Dels den enskilde eleven som drabbas av mobbning, dels skolan i form av sämre resultat. Men också kommunen och övriga samhället i form av unga människor, som i större eller mindre omfattning misslyckas i arbetslivet, ofta helt i onödan.
Det finns ett par stickord som omedelbart dyker upp som en reflektion:långsiktighet och gränsöverskridande samverkan. Det är en tämligen enkel slutsats att stöd av det slag vi här diskuterat sannolikt är en utomordentligt lönsam historia. En avslutande fråga blir då: Har vi råd att avstå från att agera?
Unga som utsätts för mobbning förefaller misslyckas oftare än andra unga i skolan. För gymnasieelever är mobbningen enligt ”Temagruppen unga” den vanligaste förklaringen till avhopp. Bland annat kan detta leda till betydande svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Detta kan leda till olika former av utanförskap; allt från måttligt, tidsbegränsat eller partiellt utanförskap till långvarigt och/eller permanent utanförskap. Detta leder i sin tur – vid sidan av ett liv med begränsade möjligheter – till betydande och i regel långvariga samhällskostnader.
Kostnaderna är stora men starkt varierande både vad avser nivå, vilken slags kostnader det handlar om och vilka aktörer som drabbas. Förmodligen skulle det ur ett samhällsperspektiv vara en mycket god investering att satsa på att minska mobbningens omfattning. För att därmed reducera både det framtida utanförskapet och kostnaderna för detta.
Mobbningens kostnader i vuxenlivet är både en direkt och indirekt följd av det som händer i skolan. Det tar sig uttryck i form av försämrade skolresultat och motgångar av andra slag, men också genom de effekter på den psykiska hälsan som uppstår. Detta leder till att vi får tre typer av effekter i vuxenlivet:
1. De produktionsförluster som uppstår till följd av att de drabbade inte arbetar (helt eller delvis).
2. De försörjningskostnader som uppkommer som en följd av detta.
3. De insatser som görs från samhällets sida för att hantera de problem (främst psykisk ohälsa) som mobbningen ger upphov till.
Man kan på goda grunder påstå att mobbningen kostnader är tämligen stora, i all synnerhet om man försöker skapa sig en bild av vad som händer i vuxenlivet. Ofta då man vill intervenera och göra insatser tidigt för att förhindra eller förebygga, kan man få till svar att det blir för dyrt att göra något. Och det kan det vara om man inte förfogar över budgetmedel för att agera. Men vad är det som blir för dyrt? Att agera eller inte agera. Låt oss utgå från ett skolperspektiv: på den skola vi räknat är de långsiktiga kostnaderna för mobbning cirka 14 Mkr. För dessa pengar skulle man kunnat anställa cirka 25 kuratorer, lärare och skolsköterskor.
Detta leder till en intressant fråga.
Om nu prevention i förhållande till kostnaderna för utebliven prevention är så lönsamt, varför agerar man inte mer och oftare än vad man gör idag? En förklaring, vid sidan av den upplevda bristen på resurser, kan vara de övervältringseffekter som uppstår då man försöker förebygga mobbning. Kostnaderna uppträder direkt, vinsterna många år senare. Men kanske än mer problematiskt är att den som tar investeringskostnaden är någon annan än den som tar hem vinsten. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att då en rektor tar en investeringskostnad för att förebygga mobbning, blir det en socialchef, en psykiatrichef eller chef på försäkringskassan som 5-10 år senare tar hem de ekonomiska vinsterna.
Jag heter Oskar och är idag 20 år. Detta är min berättelse:
”När jag var 11 år så började bråken i skolan. Jag blev mobbad för min hårfärg. Bråken eskalerade när jag var 12 år och övergick först i slagsmål därefter till mobbning. Vi var två som blev utsatta. Min kompis struntade helt i de som mobbade. Jag tog illa vid mig och blev själv aggressiv.
Slagsmål var vanligt, men ingen vuxen på skolan tog tag i saken eller brydde sig. Föräldrarna kunde se att jag hade fått stryk på skolan och gjorde en polisanmälan som inte ledde till något. Jag fick en motanmälan på mig.
I årskurs 8 bytte jag skola. De första 2-3 månaderna var lugna. Därefter började mina klasskamrater utsätta mig för olika saker. Glåpord, knuffar, slag. På grund av mobbningen så stannade jag hemma från skolan. Depressionen blev djupare och jag hade många tankar på att ta mitt liv. Därför fick jag inte så bra betyg heller.
Jag kom, trots detta, in på ett gymnasieprogram. Jag hade hög frånvaro på gymnasiet till följd av den depression jag drabbats av. Det gick så långt att jag hade problem att gå in genom skoldörren. Det kändes som mycket runt om kändes jobbigt, vilket gjorde att jag stannade hemma.
Jag gjorde en uppsatsuppgift om min tidigare skolgång, den handlade om mobbning. När läraren hade läst uppgiften sökte hon upp mig och ville prata med mig. Det hade aldrig hänt förr att någon lärare hade brytt sig om mig på det sättet tidigare.
Jag fick nu kontakt med BUP, samt skolans kurator. Jag medicinerade mot depression, sömnsvårigheter och ångest. Doserna var extremt höga. Jag mådde så dåligt i högstadiet och gymnasiet att jag dagligen funderade på att avsluta mitt liv. Idag använder jag endast sömntabletter. Jag har blivit rekommenderad av min läkare att använda antidepressiva mediciner men jag har själv beslutat att jag inte vill använda dem. Jag har fortfarande dåliga dagar, men kan hantera dem på ett annat sätt.
Stödet jag har fått från skolan har varit kuratorskontakt under hela gymnasietiden, och upprepade besök på BUP. På resurscentrum var det en speciell lärare som var engagerad i mig. Därefter blev det Ungdomsmottagningen och Vuxenpsykiatrin. Min status är idag att jag är arbetslös, jag är inskriven på arbetsmarknadsförvaltningen och ungdomsmottagningen för att få stöd.”
Vi vet inte utifrån denna berättelse vad som lett till vad. Vi vet inget om orsakerna och ganska lite om de yttre sammanhangen. Men vi kan känna smärtan i berättelsen från Oskar, som under en stor del av sin skoltid upplevde att ingen vuxen såg och agerade. Vi kan förstå att det skulle kunnat vara annorlunda. Men vi kan också förstå skillnaden, den stora skillnaden då någon i vuxenvärlden för första gången såg och agerade.
Vi vet emellertid en del om Oskars liv idag. Vi vet att han inte fullgjorde gymnasiet. Vi vet att han är arbetslös just nu, med små möjligheter att den närmaste tiden (åren?) ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vet att han får stora insatser från samhällets sida, arbetsförmedling, socialtjänst samt primärvård och psykiatri. Vi vet att han kämpar hårt för att återerövra hoppet om en framtid. Och det här kostar pengar. Lågt räknat är prislappen för Oskar just nu uppe någonstans i intervallet 1-2 Mkr – vi återkommer till detaljer i dessa beräkningar längre fram. Han är 20 år gammal. Vi skulle ha kunnat använda de här pengarna på ett bättre sätt.
I ett scenario har vi en elev som mobbats under en längre tid.
Detta har lett till dramatiskt försämrade skolresultat, hög och till synes oförklarlig frånvaro, samt en påtagligt försämrad psykisk hälsa. Både familj och skola oroar sig för eleven. Man vidtar en mängd stödjande insatser, men situationen blir ohållbar vilket i samråd med föräldrarna leder till en orosanmälan till socialtjänsten.
Detta leder till ett antal olika åtgärder för att underlätta för eleven i skolan. Det viktigaste är kanske att eleven placeras i en särskild, mindre undervisningsgrupp, vilket ger en möjlighet att återuppta skolarbetet och lyckas med att nå de uppsatta målen i skolan.
Kostnaderna för detta ser att de uppgår totalt till mer än 400 000 kronor. Detta kan handla om allt från kostnader för olika former av utredningar, tid med kurator, föräldrar som får ta ledigt från sitt jobb till kostnader för den särskilda undervisningsgruppen.
De stora kostnaderna bärs av kommunen. Totalt drygt 400 000 kronor, främst kostnaden för att delta i en mindre undervisningsgrupp. Men hit hör också kostnaderna för alla andra skolinsatser, liksom kostnaderna för socialtjänstens arbete kring orosanmälan. Produktionsförlusterna handlar om föräldratid för att medverka i hela denna process.
Det andra scenario handlar om en elev som under en längre period blir utsatt för mobbning, både i fysiska miljöer och på nätet. Detta leder till att man i ett inledande skede sätter in ett antal elevvårdsinsatser men också skolans antimobbingsteam. Det kan bli aktuellt med ett särskilt stöd i skolan i form av insatser från specialpedagog och en kedja av händelser. Men detta räcker inte utan eleven remitteras till BUP där utredning och behandling inleds och genomförs. Kostnaderna för detta illustreras i diagrammet. Och vi ser då att de uppgår till drygt en halv miljon kronor.
De stora kostnaderna bärs av kommunen. Totalt nästan 400 000 kronor. Merparten av dessa kostnader, är kostnader som bärs av skolan till följd av alla de stödinsatser som görs. Landstingets kostnader handlar i första hand om den BUP-insats som görs. Produktionsbortfallet uppgår till mer än 40 000 kronor och handlar om all den tid familjen, främst föräldrarna, tvingas lägga på att hantera situationen.
Vi har i vårt tredje scenario en elev som under längre tid utsatts för mobbning. Detta har accelererat och lett till våld vid upprepade tillfällen. Våldet har varit så grovt att polisen har tillkallats. Både skola och socialtjänst gör utredningar. Detta leder så småningom till två saker. Det ena är att mobbaren omhändertas och får under en period en HVB-placering. Det andra är att den drabbade eleven och dennes familj flyttar, vilket leder till stora livsomställningar både för eleven och dennes föräldrar, inte minst vad gäller arbete och karriärmöjligheter. I diagrammet nedan ser vi bieffekterna av detta. Den totala kostnaden uppgår till nästan en miljon kronor.
De stora kostnaderna bärs av kommunen. Totalt mer än 500 000 kronor. Detta rör främst socialtjänsten där kostnaderna för HVB-placeringen utgör den stora delen. Men också skolan får olika typer av kostnader för de insatser man gör. Det samhälleliga produktionsbortfallet uppgår till drygt 300 000 kronor, främst beroende på att den drabbade familjen under en period får en sämre familjeekonomi. Försäkringskassans kostnader handlar främst om sjukpenning då berörda vuxna är sjukskrivna.
Efter att ha undersökt mobbningens kostnader under skoltiden och ungdomsåren, först i form av ett stort antal konkreta insatser, därefter i form av nio olika episoder och slutligen i form av tre konkreta scenarier, görs följande slutsatser:
En sammanfattande version
Denna rapport är en sammanfattning av en utförligare analys av mobbningens kostnader. Analysen är utförd på uppdrag av Friends, med stöd av Swedbank, av Eva Nilsson Lundmark, beteendevetare, Ingvar Nilsson, nationalekonom och Anders Wadeskog, nationalekonom. Rapportförfattarna har över 30 års erfarenhet av socioekonomiska analyser och bokslut. Beräkningsmodellerna bygger på erfarenheter och data de utvecklat genom många liknande analyser. För den som på ett enkelt vis vill ta del av dessa modeller rekommenderas ”Handbok till förenklad socioekonomisk analysmodell”, Idéer för livet, 2010. En mer utförlig beskrivning finns i rapporten ”Handbok i socioekonomiska bokslut”, NUTEK, 2008 samt ”Resten av bilden – Socioekonomiska bokslut som en metod att värdera sociala företag”. Bland författarnas tidigare uppdragsgivare märks Socialdepartementet, Utbildningsdepartementet, Kriminalvårdsstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen, Konsumentverket, Ungdomsstyrelsen, Tillväxtverket och Hjälpmedelsinstitutet. De har också arbetat med ett 80-tal kommuner, regioner och landsting, samt med organisationer som till exempel Sveriges Kommuner och landsting, Attention, Fryshuset och Idéer för Livet/Skandia. Den fullständiga rapporten om mobbningens kostnader hittar du på friends.se/rapporter.
Så har FRIENDS räknat
När elever blir utsatta för mobbning kostar det samhället stora summor under lång tid, för att inte tala om de människor som far illa. Dessa kostnader hamnar hos flera olika samhällsaktörer. Vi har räknat i underkant och utgått från att en liten del av de utsatta eleverna lider av mobbningens konsekvenser långt upp i vuxen ålder. Enligt våra beräkningar får en av tio som utsätts för mobbning men i vuxenlivet som medför kostnader för samhället. Beräkningen visar att ett års mobbning i Sverige kommer att kosta samhället sammanlagt 17,5 miljarder kronor utslaget på de följande 30 åren. Våra siffror bygger på en omfattande genomgång av forskningsläget om mobbning. Vi har också tagit in fakta, analyser och synpunkter från skolpersonal, forskare och andra experter. Nationalekonomer har utifrån detta tagit fram ekonomiska kostnadskalkyler som bygger på olika scenarier. Vi har därefter beräknat hur dessa kostnader troligtvis kommer att fördelas mellan kommun, landsting, stat och så vidare. Beräkningarna bygger på schablonberäkningar utifrån riksgenomsnittet för antalet personer utsatta för mobbning. De utesluter ytterligheter som livslånga sjukdomstillstånd eller självmord, samt de scenarier som handlar om mycket små eller inga ekonomiska effekter alls.
Omfattningen av mobbningen och dess konsekvenser i vuxenlivet i form av utanförskap på arbetsmarknaden ser ut att vara betydligt mer omfattande än man tror. Kostnaderna för detta är också betydande. Det leder till en fråga om varför man idag inte gör fler eller mer omfattande insatser för att förhindra eller i varje fall reducera detta problem. En förklaring till detta kan vara att effekterna för berörda beslutsfattare är mer eller mindre osynliga i de beslut-och uppföljningssystem man förfogar över. Kostnaderna för utanförskap drabbar i regel någon annan aktör och sker betydligt längre fram i livet. Stuprörstänkandet och kortsiktigheten sätter käppar i hjulet för en god ekonomisk resurshushållning.
Det förefaller inte heller finnas incitament för att agera. Konsekvenserna är att det finns många förlorare som en följd av detta. Dels den enskilde eleven som drabbas av mobbning, dels skolan i form av sämre resultat. Men också kommunen och övriga samhället i form av unga människor, som i större eller mindre omfattning misslyckas i arbetslivet, ofta helt i onödan.
Det finns ett par stickord som omedelbart dyker upp som en reflektion:långsiktighet och gränsöverskridande samverkan. Det är en tämligen enkel slutsats att stöd av det slag vi här diskuterat sannolikt är en utomordentligt lönsam historia.
En avslutande fråga blir då:Har vi råd att avstå från att agera?
